populär, så räckte populariteten ej till för Nerman, likväl gäller detta kanske ej så mycket om hans polisår, som ej mer om den tid, då han under det i Stockholm oroliga året 1838 var justitiekansler. Han tyckes hafva varit en ganska framstående polismästare, men som ännu fasthöll vid den polisens egenmäktighet, hvilken invigts af Liliensparre och ej öfvergifvits af Wannqvist. Såsom sådan tillhör han med fullt skäl ej blott till åren, utan äfven till åsigter och embetsmannaverksamhet det gamla Stockholm, hvilket på polisområdet är främmande för det nu lefvande slägtet. Förr talades allmänt om polismästaren, och det var just icke loford som yttrades. Nu talar ingen om polismästaren, ett tillräckligt intyg att man icke kan hitta på några anmärkningar mot honom.
Efter det rådman S. G. Harlingsson under ett år varit tillförordnad polismästare, öfvertog O. T. Hultberg, 1838, sysslan och skötte den till 1840, samt efterträddes af J. P. Berg, hvilken 1843 fick till efterföljare B. C. Bergman, som tog afsked 1851, hvarefter W. Stråle ett år var polismästare (underståthållare 1852—55), men dermed äro vi inne i den nyare tiden.
Under några är egde Stockholm två polismästare, en ordinarie och en biträdande. De senare voro Limnelius, Lagermark, Nyman m. fl.
Under de år Olof Wannqvist var polismästare, bytte Stockholm sju gånger om öfverståthållare (W. M. Klingspor, A. F. Skjöldebrand, C. Mörner, O. R. Cederström, D. Edelcreutz, C. J. af Nordin, J. W. Sprengtporten), men af de många var det nästan endast frih. Sprengtporten (1830—38) som lemnat något varaktigt minne. Efter att E. M. Kuylenstjerna, J. A. Möllerhielm samt M. A. Lewenhaupt varit tillförordnade, nämdes Sprengtporten, i slutet af 1844, åter till öfverståthållare och behöll tjensten till 1848 († 1875). Sedan underståthållaren C. F. Ungberg[1] varit
- ↑ Ungberg lemnade tjensten och fäderneslandet 1852 och lefde sedan många år i Paris utan att någonsin söka umgänge med landsmän och utan att heller umgås med parisare. Många rykten om hans förhållanden i Paris hafva varit i omlopp. Hvad vi med säkerhet kunna uppgifva är, att han strax före fransk-tyska krigets utbrott fann sig i nära utblottadt tillstånd, men erhöll hjelp af en förnäm fransman, hvilken antog honom till portvakt. Ungberg egde då ingenting annat än sina ordenstecken, några få klädespersedlar samt — en af honom inköpt graf på Père Lachaise. Sina sista år lefde han i lugn som portvakt i ett hus vid Rue de Vintimille, der han afled 1877.
