Men dalkarlarne trodde naturligtvis att det var osanning. Deputationer afgingo för att tala förstånd, men när detta icke hjelpte, beordrades trupperna att utsända posteringar. Då slog dalfolket allarm och samlade sig på Norrmalmstorg, ända ned åt Drottninggatan, och uppåt Regeringsgatan och Brunkeberg. Landtmarskalken gick ut för att tala med de upproriske; några lade bort vapnen, men detta blott ökade förbittringen hos de andra. Nu lossades en kanon och en handgevärssalva från böndernas sida, med den påföljd, att åtskillige officerare och menige man blesserades och några man skötos till döds. Bland dessa riksrådet baron Adlerfelt, hvilken träffades af ett lobösse-skott. På detta svarade trupperna med kanoner och handgevär, af den verkan, att sedan ett femtiotal af dalkarlarne stupat och några och åttio blifvit sårade, de öfriga, hvilka icke räddat sig genom flykten[1], blefvo fängslade och destinerade till vederbörligt straff enligt Sveriges rikes nyutkomna lag. Så gick det med den daldansen, hvilken hofskalden von Dalin firat i ett föga lyckadt poem af följande lydelse:
Fyra tusen mörka gastar
Liksom obegrafna lik,
Med gevär af påkar, qvastar,
Klubbor, liar, knifvar, spik.
Under spel af djefladansen,
Fanor af det sämsta slag,
Sådan är den Puissancen
Som vill ge vårt rike lag.
——————
Fersenska mordet är en af de ohyggligaste tilldragelserna i gamla Stockholm, och minnet deraf är ännu icke utplånadt. Ännu lefver väl en och annan mycket gammal stockholmare som från sina spädare år erinrar sig detta mord och den fasansfulla uppmärksamhet det rönte. En nu mera afliden borgare, som när Fersen mördades var en fjorton års gosse, ett »barn af folket», har för oss förtäljt hvad han såg den dagen och hvad intryck upploppet gjorde på honom och hans omgifning. Vi återgifva här med hans egna ord den mannens berättelse, sådan denna ännu står lifligt för vårt minne:
»Jag var då i skräddarlära vid Stora Nygatan och hade varit der redan ett par år. Mästarn skickade mig med kläder öfver allt i staden, och jag hörde mycket pratas. Strax jag kom i läran, det var på våren 1808, gjorde mästaren borgarvakt, och jag fick gå efter honom och bära geväret, när han gick till eller från
- ↑ Somliga blefvo så skrämda, att de hoppade öfver stängslet ner i Norrström.
