högvakten. Då talade han ofta med sina vaktkamrater och andra bekanta, och jag fick reda på mycket af borgerskapets affärer, och hvad mästarne tänkte om kriget och kungen. Så var det nu också i början af sommaren 1810. Då var inte fråga om vakthållning, och kungen, Gustaf Adolf, talade man ej mer om, bara ett och annat om Finland och att finskt smör blifvit nästan omöjligt att komma öfver. Det var två gesäller på verksta’n, och de hade också mycket att omtala. En dag berättades öfver allt i staden, att Carl August vore död, och dagen derefter hörde jag på krogen Hvita Hästen, i hörnet af Nygatan och Skräddargränden, att Carl August fått förgift. Det hade gesällerna också hört, och mästaren, som varit och tagit mått till en sorgdrägt hos en förnäm herre, sade, att ryktet vore ty värr allt för sant.»
»Den högtidliga dagen, den 20 Juni, kom, då kronprinsens lik skulle införas i Stockholm. Det var ofantligt mycket folk i rörelse. Jag stod länge utanför renhållningshjonens baracker vid Kornhamnstorg, men ingen procession syntes till. Bland folket sades, att Fersen icke vågat sig ut. Han hade varnats och hölle sig hemma. Han måste vara med, sade andra, ty han är riksmarskalk. Jag gick vidare och kom öfver Röda Slussen upp åt Södermalmstorg, då en sqvadron af lifgardet till häst svängde om hörnet vid Hornsgatan. Gardisterna redo i spetsen för processionen. Det vardt stark rörelse bland folket. Efter gardisterna kom den ena hofvagnen efter den andra.»
»Der är Fersen! skreks det i hopen, och jag såg en gammalmodig, mycket grann vagn med guldkrona på taket. Det var Fersens egen grefvekrona, sade man. Vagnen drogs af sex hvita hästar. Det var ståtligt att se på. Seldonen voro af purpurrödt marokäng, beslagna med guld. Så såg det åtminstone ut, men det var kanske bara förgyld brons. De ståtliga hästarne leddes af sex fina betjenter i stort livré. Det fans ingenting svart på hela det granna ekipaget, och det retade folket.»
»Och folket vardt ännu mer uppretadt, då det fick sigte på likvagnen som följde närmast efter Fersens granna ekipage och var mycket simpel samt grufligt dammig.[1] Den hade dragits ända från Skåne, och Fersens vagn hade ej varit längre än till Liljeholmen. Efter likvagnen kommo några kavallerister och hofvagnar. Folket
- ↑ Likvagnen drogs, som man finner af ceremonielet, men som vår sagesman icke tyckes hafva iakttagit, af 8 hästar och kördes af understallmästaren Ehrengranat (den inom ridkonsten sedermera så berömde hofstallmästaren) samt omgafs af fyra generaladjutanter som uppburo hvar sitt hörn af bårklädet, en löjtnant af lifgardet till fot, en sådan officer af lifgardet till häst, samt tjugufyra stånddrabanter med fälda bardisaner.
