Det hände också, att missdådare inför myndigheterna rafflade om lif och död. Detta var åtminstone fallet med bonden Carl Hindrichsson Hjort och torparen Erik Jacobsson, hvilka 1774 på Vermdön hade slagit ihjäl tullbesökaren Viberg och derför dömdes att med tärningskast spela om lifvet, hvilket skedde i Stockholms läns landskansli den 21 November 1775, i närvaro af landshöfdingen, grefve Gyllenborg och justitiekanslern Liljestråle. Först fingo de nio ögon hvardera, men vid andra kastet, hvilket liksom det första verkstäldes med två tärningar ur en träbägare, fick Hjort tio och Jacobsson sju, hvarför den senare miste högra handen, halshöggs och steglades. Hjort miste äran, fick 40 par spö och 8 års fästningsarbete på Sveaborg.[1]
En stortjuf, som i början af detta århundrade dref sitt handtverk tidtals i Stockholm, var den öfver hela Sverige bekante Lasse-Maja, hvars rätta namn var Lars Molin, född på 1780-talet i Nerikes bergslag, der fadern var en aktad bergsman. I Stockholm stal han vanligen på egen hand, men någon gång i sällskap, t. ex. med en annan stortjuf hvars namn, Bajard, också gått till efterverlden. Han var nästan alltid klädd till fruntimmer, och då han en gång häktades, fördes han icke af en »korf», utan af en »palt», hvilken fängslade honom med en repstump om armen, men Lasse-Maja slog om kull »palten» och sprang sin väg med repstumpen. Sedan släpades han med kedja och kandklofvar omkring på Stockholms gator. Han rymde dock åter och begaf sig ut på landet. När han dernäst kom till Stockholm, vågade han icke visa sig utan slöja. Slutligen dömdes han, 1813, af Sollentuna häradsrätt till 40 par spö, uppenbar kyrkplikt och lifstids fästning å Carlsten vid Marstrand. Efter tio år rymde han från fästningen, men fasttogs och stannade sedan till 1838, då han frigafs. År 1840 besökte han Stockholm och var då föremål för mycken nyfikenhet. När han skulle låta påskrifva sitt pass, gick han efter gammal vana till »Polisgränden», och då man sade honom att poliskammaren ej funnes der, yttrade han: »Tror ni inte, att jag vet hvar polisen är?»
En bland Lasse-Majas förnämsta efterträdare inom tjufhandteringen var J. F. Lilja, hvilken var född i Stockholm (1812), men hvars rykte dock aldrig hann till samma höjd som företrädarens.
Då allmänheten ej längre fick se tjufvar hängas, vardt tillfälle till afrättningsskådespel något inskränkt, men fortfor att, så ofta det infann sig, utgöra ett omtyckt folknöje, och vägen till Galgbacken beträddes af tusentals personer, så snart någon lifdömd dit utfördes.
- ↑ Verser om denna tilldragelse äro, såsom på sid. 126 angifves, författade af den »till synen olycklige» Lars Colling.
