Rån på Stockholms gator voro på 1840-talet icke ovanliga, och i November 1842 råkade sjelfva polismästaren Limnelius ut för ett par rånare som en afton kl. 10 öfverföllo honom på den plats vid n. v. Carl XII:s torg, der åkarestationen nu är, samt fråntogo honom hans hatt och plånbok med 300 rdr banko.
Polisen hade mycket att sköta på den tiden. Än skulle hon taga reda på barnmorskan Löfvenmark som »slurfvat bort 40 barn» hvilkas lik, enligt hvad man påstod, hon skulle hafva magasinerat i en lår i en källare under ett hus vid Apelbergsgatan. Än måste polisen undersöka, huru det stod till med f. d. källarmästaren Martin Arosin, som 1839 »slurfvat bort sitt eget barn», fastän det befans, att liket låg i en byrålåda.
⁎
Emellertid mildrades straffen allt mera, och brottens antal tillväxte ingalunda derigenom. De många skam- och spöpålarne måste också småningom maka åt sig. Den gamle Kopparmatte, den på toppen af kåken stående bronsbilden, hvilken många gånger är afbildad och nu förvaras i statens historiska museum, och ända sedan medeltiden stått på Stortorget, flyttades[1] jemte kåken eller skam- och straffpålen, 1776, till Packartorget (nu Norrmalmstorg). Detta torg vid Ladugårdslandsvikens inre del, som i gamla tider gick ända upp till Lilla Trädgårdsgatan och i ännu äldre ända till Stora Trädgårdsgatan, hvarpå den vid grundläggningen af atelierbyggnadsbolagets hus (Blanchs kafé) påträffade båten är ett intyg, kallades också Packarebanan, der all salt fisk skulle ompackas. Till detta torg skedde fordom mycken tillförsel sjöledes, men redan vid midten af förra århundradet och ännu mer vid detta århundrades ingång började hamnen igenfyllas, så att den vardt nästan otillgänglig för skutor och större båtar, och då bildades den stinkande pöl som under namn af »Katthafvet» förpestade hela trakten ända till dess den igenfyldes fullständigt och omskapades till Berzelii park.[2] När kåken med Kopparmatte flyttades till Packartorget, funnos der på norra och södra sidan några små stenhus, på den vestra var stadens materialbod jemte gästgifvaregården, rättare hållstugan, och på den östra några träbodar och ett plank, bakom hvilket var en reservoir af
- ↑ Se sid. 404.
- ↑ Ännu i början af 1830-talet rodde man dock på detta vatten för sitt nöjes skull, och skådespelaren N. W. Almlöf, som då bodde ungefär der Wahrendorffsgatan nu mynnar ut i Berzelii park, höll sig en båt, i hvilken han med sin familj brukade ro ut på »sjön» och fiska der Berzeliistoden nu står.