der förut funnits en bebygd tomt, hvilken 1768 upplåtits åt advokatfiskal Risberg och 1790 inköptes af staden samt då utlades till torg. Liksom afrättningarna utgjorde folkskådespel, så voro spöslitningarna, rispiskningarna och »schavotteringarna» eller de i halsjern vid pålen uppstälde förbrytarne ännu för få årtionden sedan föremål för den skådelystna hopens nyfikenhet. Vanliga förfalskare stodo i halsjern på Träsktorget, men sedelförfalskare »schavotterade» på Skeppsbron, midt för riksbankens hus. För sådana var dess utom hängningsstraffet längst gällande, ehuru det på senare tider icke tillämpades, utan förvandlades i fängelsestraff.
Äldre straff voro redan förut afskaffade, såsom att bära stadens stenar, ett straffredskap, som nu förvaras i statens historiska museum, hvilket användes mot lösaktiga qvinnor. Spanska fiolen (fig. 219), ett annat skamstraff, tyckes hafva gjort tjenst för samma ändamål. Polisen hade för öfrigt mycket besvär med dessa qvinnor och förviste dem ur staden, men kunde ej hindra, att de ånyo dit inkommo eller att andra inom staden intogo de förras ställe. Rispiskning tillämpades ofta på dem. År 1642 utkom en förordning, att »de konor, som offenteligen tillförene utur staden förvista och åter igen inkomma, skola med tu par ris kåkstrykas». Sådana förordningar upprepades sedan många gånger.
Ett ända till senare tider bibehållet straff var skampallen i kyrkorna, kallad »uppenbar kyrkoplikt» och från början endast ett efter utståndet verldsligt straff återupptagande i församlingen. Stockstraffet, förut här omnämdt, tillämpades endast på lindrigare lagöfverträdelser.
Stadens fängelser voro från början i fästningstornen och i synnerhet i Kärnan, sedan kallad Tre kronor, i Stockholms slott, hvilket skall hafva varit lika befolkadt som ohyggligt. Johan III ville icke hafva några fångar i sitt slott, hvarför det gamla Draketornet, sannolikt vid Mynttorget[1], inrättades till fängelse, men det tyckes dock icke hafva dröjt länge, förr än slottets fångrum å nyo anlitats. År 1624 var åtminstone en gård, ungefär der yttre borggården nu är, använd till Smedjegård, der brottslingar sannolikt höllos till strängt arbete, men dit också från barnhuset fördes alla fångar som skulle »under öfverhetens ögon» gå till afrättsplatsen. Barnhuset var nämligen enligt den ursprungliga planen äfven tukthus, och der skulle också gröfre missgerningsmän intagas. Två kungliga bref, af 1664 och 1667, förordnade, att de fängelser som voro i Smedjegården
- ↑ Om Draketornet gränsat till St. Laurentii gränd, nu Storkyrkobrinken, så har det ingalunda, såsom några uppgifvit, skänkt sitt namn åt Drakens gränd mellan Österlånggatan och Skeppsbron.