Gyllenstierna anklagats för förrädiska stämplingar med Ryssland. Häfdaforskaren J. Arckenholtz och en finsk translator Mathesius underkastades två dygns tortyr i Hvita hästen.
Ett annat pinorum, kalladt Rosenkammaren, fans på Smedjegården och användes, bland andra tillfällen, 1756 för att tvinga bekännelse af de ofvan nämda Puke och Mozelius. Detta tortyrställe var en iskall, till en del med vatten fyld, underjordisk håla. Hvita hästen låg deremot ofvan jord, men var mörkt och endast fyra alnar långt och tre alnar bredt.
Då ett nytt rådhushäkte inreddes i nya rådhuset, blef Hvita hästen dock qvar vid Stortorget, till dess börsbyggnaden påbörjades. Såsom bekant är, afskaffades tortyren icke förr än 1772, då både Rosenkammaren och Hvita hästen samt dylika anstalter förstördes.
Bland de äldre stockholmsfängelserna voro också Kastenhofshäktet från drottning Christinas tid och Stadshushäktet från slutet af 1600-talet. I bägge, men i synnerhet Stadshushäktet, förvarades stundom statsfångar, såsom på det senare stället baron Görtz, kapten Lindeberg och Crusenstolpe, men också de som skulle »beredas» till döden, hvarför lifdömde dit insattes en tid förr än de skulle föras till afrättsplatsen. Sådana fångar förvarades i enskilda rum, men för öfrigt var Stadshuset, liksom Kastenhof, Smedjegården och Rådhushäktet gemensamhetsfängelse, der ända till 50 eller 60 fångar, friska och sjuka, grofva brottslingar och för obetydliga förseelser eller endast för saknad af »försvar», voro inpackade i ett enda fängelserum. Man viste då ännu icke af cellfängelserna.
Ett särskildt fängelse i gamla Stockholm var Gäldstugan eller Bysättningshäktet för tredskande eller oförmögne gäldenärer. Detta fängelse fans en tid i gardeshögvakten i norra flygeln vid slottets yttre borggård (begagnades för öfrigt till fängelse för garnisonens officerare samt äfven för statsfångar, t. ex. för J. F. E. v. Vegesack och A. G. Düben 1832), der Bellman också var bysatt, men äfven vid Tyska brunn i det hus som sedan var auktionskammarens lägenhet och derefter den mosaiska synagogans. År 1782 flyttades gäldstuhäktet till Hornsgatan, qvarteret Ulfven större, ett hus som uppbygts af körsnärsåldermannen Björk och 1759 såldes till sidenfabrikör Wiese, sedermera inköptes till kasern, men inlöstes af staden 1781 och inreddes till i fråga varande ändamål. Detta var under mer än åtta årtionden det i stockholmslifvet så bekanta »Bysis», äfven kändt under namnet »sjutifyran», efter husnummern.
Nu tillhör den inrättningen endast minnet, men mångfaldiga historier lefva från den tid, då gäldstugan ännu var en verklighet, och många personer lefva också ännu som kunna ur egen hågkomst
