Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/634

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
616
POLIS

ända till »paltarnes» sista dagar, men ofta i ett bedröfligt skick. De »paltar» vi här framställa äro med sin fångst på väg till spinnhuset på Långholmen.

År 1850 skedde en genomgripande förändring med Stockholms polisväsen. Öfvergevaldiger, gevaldiger och uppsyningsmän afskaffades och ersattes af kommissarier, öfverkonstaplar och konstaplar, och, hvad vigtigare var, den gamla surdegen undanrensades, och en nästan ny poliskropp uppstod med också ny, men med tidens riktning öfverensstämmande anda. Polisbetjenternas beklädnad hade förut varit ganska vårdslösad, men nu erhöllo de uniform, hvilken visserligen sedermera undergått en och annan mindre förändring, men dock i det väsentligaste bibehållit sig. Vi kunna här visa ett prof på uniformen från 1850 (fig. 222), på samma gång vi återgifva en gatuscen från ungefär samma tid, med åtskilliga figurer, bland hvilka ett par »prinsens gubbar» eller hjon från militärförsörjningen.

⁎              ⁎

Polisen i vår hufvudstad har haft många åligganden. Ett bland de icke minst vigtiga var att hålla reda på de främlingar som inkommo till staden och likaledes på de personer, i synnerhet stadsbor som reste derifrån. Mångfaldiga äro de förordningar i detta afseende hvilka ännu finnas i behåll. Så stadgades i drottning Christinas tid, att så snart någon främmande eller infödd från främmande land hitkom, vare sig till lands eller vatten, så »skulle den samma hos hvilken sådan ankommande till herbergs indrager, vara förtänkter strax på timmen samma vägfarande persons namn, så ock ifrån hvad ort han kommer, huru stark han i sitt sällskap och af hvad nation han födder är uppå hennes majestäts slott eller hos stadsens capitain angifva och anteckna låta». Försummelse i det afseendet straffades med böter af 50 daler hvitt mynt.

Ej heller fick någon resa ur staden utan behörigt pass och »bevis af vederbörande». Under Carl XI:s regering tyckes man med större stränghet än förut hafva vakat öfver att förordningarna skulle efterlefvas i synnerhet för att hindra att folk skulle »draga sig undan den tjenst som de till fädernes landsens defension äro skyldige». Om någon påträffades resa utan pass, skulle en »noga inqvisition» hållas, och de som brottslige finnas »som kongl. maj:ts förbuds brytare efter sakens beskaffenhet arbitraliter afstraffas». Ingen fick stanna i staden längre än åtta dagar efter sedan han tagit ut pass, utan att återlemna detta och sedan taga ut nytt.

Ända långt in i vårt århundrade tillkännagafs i tidningarna hvilka personer »från staden förpassats». Vi kunna på måfå slå