hus eller ther nokra ytermera samdrykkio haffua än som föreskriffuit staar».
Stockholm har otvifvelaktigt sett många majgrefvar rida in genom Söderport eller Norreport, och det kan väl hända, att en och annan af dem varit en förnämlig man, liksom då sjelfve erkebiskopen Jöns Månsson, den bekante historieskrifvaren Johannes Magni, vår nyss anförde Olai Magni äldre broder, af konung Gösta kröntes till majgrefve och vid konungens sida red blomsterkransad in i staden, dock icke i Stockholm, utan i Upsala. Majgrefvarne voro alltid skyldige att bjuda på gästabud, och det var just det gästabud som Jöns Månsson med anledning af sitt majgrefskap gaf för konungen hvilket vållade prelatens ofärd, då han uttalade de sedan så bekanta orden: »Vår nåd dricker eders nåde till».
Stockholmaren har alltid haft sinne för naturen i det fria, och hans majfest har gerna dragit honom utanför stadens område. Hvad är förklarligare än att han gått till den vackra Djurgården? Det har just aldrig varit förenadt med några synnerliga svårigheter att från Stockholm komma dit, och bruket att företaga lustfärder till Djurgården, den gamla Waldemars-ön, är otvifvelaktigt mycket gammalt. Åtminstone vet man att, enligt en gammal handling från 1660-talet, funnos der »frikallade orter till Kongl. Maj:ts recreation, der ock invånarne i Staden om sommartiden plägade förlusta sig». Äfven Olof Rudbeck omtalar i sin Atland, huru Roddarpigor förde ungdomen öfver till Djurgården, att de der månde roa sig.
Med Djurgården är ock Stockholms första-maj-fest sedan äldre tider på det närmaste förenad. Vill man sysselsätta sig med första Maj i Stockholm, måste man först och främst tala om Djurgården, nästan endast om denna.
Djurgården var icke såsom nu befolkad och bebygd, när de första majfesterne började der firas, men der mycket folk samlas, der uppstå snart också förfriskningsställen, och det gör så i synnerhet i ett land, der man icke gerna är till sammans »utan att förtära någonting». Sällskapsglädjen i norden kräfver alltid dryckesoffer. Så bygdes tempel, der sådana offer kunde frambäras under majfesterne och äfven när Stockholm gick ut för att se på den kungliga jagten, som under 1500- och 1600-talen ofta brusade fram öfver Djurgården. Många af de jägareboställen, skog-, port- och djurvaktarekojor som omgåfvo jagtmarkerna lemnade äfven en styrkedryck för en liten drickspenning.
Bland de äldsta förfriskningsställen, der första Maj festligast firades, var Lusthusporten, sedermera kallad Blå Porten. Namnet kom
