fylleri, slagsmål och mångahanda osedlighet. Myndigheterna tyckas hafva trott, att oordningarna funno skydd i hasselbuskarne, ty de utfärdade en befallning, att buskar och träd skulle huggas bort och platsen sorgfälligt ordnas. Detta skedde, men dermed tyckes, om man får tro uppgifterna från vårt århundrades början, också en god del af det glada Djurgårdslifvet hafva utrotats.
Icke synnerligt lång tid efter Bellmans död skref Valerius sin elegi »Djurgården», som börjar med dessa vemodiga strofer:
«O! hvar är du, fordom sköna,
Åt Bacchanter vigda park?
Fast jag trampar i det gröna,
Ser jag blott en ödemark.
Ekens krona mindre löfvad,
Mera dufven blomman står;
Vandrarn går
Tyst och bedröfvad
Följande naturens bår.
Icke mer Najader bada
Vid din öfvergifna strand;
Svarta ungar och en lada
Titta fram ur tobaksland.
Halft bebygda småstadsgator.
Långa plank och stängda hus.
Tomma krus,
Korpar och skator,
Många skyltar, inga rus.
Hvad skulle man då taga sig till på första Maj? Jo, man gick likväl ut till Djurgården. Derom talar arfsägen, och derpå hafva vi äfven svart på hvitt. I ett litet häfte, med titel »Djurgårds.Nöjen den 1:ste Maj», samt dess fortsättning »Slut på Skådespelet, eller Djurgårdsnöjen den 1:ste Maj. 2:dra och sista Delen», bägge tryckta i Stockholm i Marquardska Tryckeriet 1816, finner man följande skildring, hvilken är ganska kännetecknande för den tidens förhållanden och som vi återgifva med originalets stafning och egna sätt att använda skiljetecknen:
»Omsider tillstundade den 1 Maj. Denna dag är, på alla orter Bachi högtid. Då skall man dricka märg i benen, men man dricker wanligen märgen ur dem ... Jag adresserade mig till magistern och föreslog honom, att denna dag, dricka en bål med mig på den berömda Kongl. Djurgården. Han hade ingenting deremot: Dagen kom; middagen war förbi; klockan slog fyra i Clara. (Klockslagen i detta Torn äro rätt hesa, som jag härmed vill anmärka till