wederbörandes beifran). Magistern, med sin pipa i bröstfickan, och jag wandrade nu åt Djurgården, och han begynte sina reflexioner, redan då vi wi hunnit Ladugårds lands torg».
»Folkskaror hvimlade framför oss, efter oss, och bredwid oss. Man skrattade, man knuffades, och man begapade fruntimren, som i fönstren, å begge sidorne af Storgatan, sjelfva beskådade den förbiströmmande folkmängden ... Se opp! ropade en bastant Kusk; och folkhopen lemnade fri wäg. En Calesche, ganska wäl gjord, och lika wäl lakerad, ilade oss förbi. Twå unga Officerare suto i, och twenne betjenter stodo bak. Hästarne woro appelkastade: ett superbt spann! ägaren måste wara en afwundswärd menniska.»
Så kommer den »afwundswärda menniskans» historia, men hon hör ej till vår uppgift.
»Wi armbågade oss fram till Fredrikshof, gingo öfver bron[1] och kommo till första grinden eller porten, der man måste betala ett runstycke, för att få passera. Gumman, som affordrade oss denna kontribution, var mycket alfwarsam. Hon hade satt på sig en mine af wigt. Min wän sade: Undra icke nu att nästan alla Uppbördsmän wanligen äro lika högmodiga och dumdristiga; de kunna sätta oss som äro mindre bemedlade, i förlägenhet, halfva, ja hela året. Denna gumma har icke att fordra mer än ett runstycke af dem, som går förbi; och ickedessmindre låter hon oss förstå att hon har att befalla öfwer wåra fickor».[2]
»Sedan jag och Magistern länge begapat de skiljaktiga föremål, som företedde sig för wåra blickar, beslöto wi andtligen att gå in på ett Wärdshus och muntra oss. Wi gingo in i ett rum, der ungefär tie bord woro höljda af buteljer, glas och afbrutna lerpipor. Några af gästerne disputerade om sina enskilda affärer; andra åter om det allmänna bästa; och trenne ynglingar, alla unga tjenstemän, berättade för hvarandra sina kärlekshändelser. Twenne feta Herrar
- ↑ En af de gamla träboarna som efterträdt hvar andra i förbindelsen mellan Ladugårdslandet och Djurgården och den näst sista företrädaren till den nu varande, år 1847 bygda sten- och jernbron. Omkring hundra år förut, 1745, hade en bro der brustit, så att en del deraf sjönk, då konung Fredrik med stort följe och många vagnar skulle fara till Djurgården. Den reparerades då af egaren, Djurgårds-inspektoren Stenberg, och höll till början af 1820-talet, då den fans vara alldeles förfallen. År 1824 inköptes den förfallna bron af Djurgårdskassan och ombygdes under de påföljande åren för att inom två årtionden i sin ordning vika för den nu varande bron.
- ↑ I förra århundradet betalade de som från Ladugårdslandet begåfvo sig till Djurgården tre afgifter, först för den af presidenten Broman, som innehade Fredrikshof, genom Torstensonska trädgården anlagda vägen, sedan broafgiften och slutligen för inträdet till Djurgården.
