Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
78
FOLKFESTER

i Sverige och äfven i Stockholm gamla anor. Bruket att upptända eldar midsommaraftonen fans här liksom på många andra ställen i norden, fastän det nu i denna del af landet inskränkts till valborgsmessaftonen. I andra delar af Sverige, t. ex. i Bohuslän, brukas ännu att tända midsommarseldar, en plägsed som för öfrigt finnes i vår tid i land, der man dock i allmänhet föga eller intet bekymrar sig om midsommar såsom särskild högtid. I Frankrike tänker man icke mycket på Saint-Jean, och likväl brinna eldar der i många orter under midsommarnatten.

Olaus Magni förtäljer, att hos oss plägade folket, så väl män som qvinnor och af olika åldrar, vid midsommar strömma till samman i stora stora skaror på stadsgatorna eller på ängarna utanför staden för att dansa omkring talrika eldar.

Men samme mångförtäljande skildrare af gamla plägseder omtalar äfven, att man vid dessa midsommarfester ej blott besjöng de gamle hjeltarnes bedrifter, utan också vid klangen af cittror och flöjter i sång bestraffade vanslägtade ädlingar, grymma och tyranniske män samt skamlösa qvinnor. Dess utom skildrade unga flickor, dertill manade af hvad mödrarna lärt dem, under strängaspel, huru männen förgå sig i spel och kroggräl, i yppiga kläder, i narrars sällskap samt i svalg och dryckenskap. Till gengäld stämde ynglingarne upp, också ledsagade af instrumentalmusik, en klagan öfver qvinnorna och glömde ej att framställa, huru dessa äro hycklande, trätgiriga, sladderaktiga, lumpna och opålitliga. Allt detta skulle tjena att visa ungdomen, huru hög och härlig dygden är och värd evigt beröm samt huru man borde träda i de godas fotspår och akta sig för de onda.

Det var den allvarliga delen af festen, men för öfrigt glömde man visst icke att, såsom ofvan nämdes, roa sig med dans omkring midsommareldarne samt att tömma en och annan stånka. Stadsborne nöjde sig stundom att i stället för de stora bålen bränna några små tjärtunnor, och de gjorde det på sina förfriskningsställen utanför stadsportarne under gröna träd och vid de fylda borden i gladt sällskap af båda könen, då qvinnorna satte kransar på sina hufvud och villigt deltogo i männens lag (fig. 36).

Det var den gamla seden som Stockholm väl också snart tillegnade sig och med hvilken det höll i uti långa tider. Men så fick vår stad en särskild, stor fosterländsk anledning att gifva ökad glans åt midsommarfesten.

Midsommaren 1523 var en synnerligt glad högtid för Stockholm. Då höll Gustaf Vasa sitt intåg i staden, hvilken han efter lång belägring befriat från Kristian den andres blodiga välde. Med ett