ansenligt följe drog han in genom Söderport och helsades med gränslöst jubel af stadens invånare. Löf och blommor ströddes för hans gångares fötter; löf och blommor räcktes åt honom och hans följeslagare; med löf och blommor hade stadens borgare prydt sina hus. Man kunde ej få nog med löf och blommor för att värdigt fira denna midsommarsfest. Landtfolket, som också strömmade in till staden, förde en stor mängd friskt grönt med sig, och det gjorde en god marknad.
Det var kanske den första betydande löfmarknaden i Stockholm, en anledning att vid hvarje återkommande fästa ett högtidligt, fosterländskt minne. Om också detta minne ej kunnat i all sin ursprungsfriskhet bibehålla sig, torde väl ännu en och annan fosterlandsvän erinra sig det. Äfven en annan, med denna högtidliga tilldragelse förknippad, glad plägsed härleder sig från midsommaren 1523. I en gammal skrift läses:
»Utaf detta segersamma och frögdefulla Kongl. intåg är tvifvelsutan den sedvänjan inkommen, att Stockholms Stads Invånare, af högre och nedrigare stånd, på bemelte Midsommar-dagen, öfverfara till Konungens Djurgård och anstella där hvarjehanda förlustning».
Dagarne näst före midsommardagen är det dock snarare landsbygden som kommer till Stockholm än stadens invånare som fara till landet: det är landets friska grönska som uppsöker staden för att låta denne pryda sig och inom stadsmurarne fira den svenska
