Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

99

hade hjälpt mig, delat denna min strävan, tagit saken kallt som jag själv. Men hon kunde ingenting glömma, ingenting försaka. Hon kunde blott klaga, att hon fick sitta ensam de långa förmiddagarna, medan jag var i skolan.

Hon hatade denna skola, jag är fullt övertygad därom, och hennes egoism slog emot mig vid varje steg på min väg. Den var så stark, att jag i dess ljus blev seende. Jag såg, hur hon var lik alla andra, endast kanske en smula vackrare. Och jag minns, hur jag kunde sitta och betrakta henne i ljuset av denna meningslöshet, vilken vårt liv rymde, och som fjättrade mig på den plats, där jag till ingen nytta för mig själv skulle göra nytta för andra.

Det ligger icke för mig att av motgångar låta mig tryckas till jorden. På liv och död vill jag kämpa med livets svårigheter. Skall jag döda en dröm, måste det ske utan skoning och fullständigt. Och utan grubbel vill jag leva det liv, som ödet beskär mig. Bredvid mig såg jag denna veka, svaga kvinna, vars ögon fylldes av tårar som under grubbel, en tyst, sluten, lidande kvinna, vilken böjdes ned av att icke leva i den sfär, dit hon längtade. Hennes svag-