100
het smittade mig. Den angrep min spänstighet som en smitta. Och jag fruktade hennes blotta närhet, därför att bredvid henne tappade jag väldet över mig själv och lusten att verka.
Jag minns dessa vinteraftnar. Å, hur väl jag minns dem! Jag satt vid mitt skrivbord, sysselsatt med att förbereda mig till morgondagens lektioner, och från min plats såg jag i skenet från förmakslampan skuggan av hennes gestalt som föll över mattan. Jag hade förmått henne — icke utan strid — att avstå från att sitta i mitt rum, när jag arbetade. Men jag kände hennes närhet. Och du kan ej göra dig en föreställning om, hur den irriterade mig. Jag satt inne hos mig, så länge det var mig möjligt, för att undgå den tortyr, som låg uti att tvinga ett samtal oss emellan till stånd. Och när jag äntligen kom ut till henne, tog jag en bok eller en tidning och läste högt för att slippa tala.
En gång såg hon upp emot mig, när jag kom ut, och sade till mig:
»Varför skriver du icke mera som förr?»
Varför jag icke skrev som förr! Hon menade på dessa anteckningar, vilka förberedde
