XV.
Men märk nu, hur ödet ledde mig, hur allt
skulle sammansvärja sig för att öka mitt elände.
Just då, när jag som livligast kände förbannelsen
att till ingen nytta vara kedjad fast vid en
kvinna, vilken för varje dag visade sig för mig
som allt mera ordinär, allt mindre lik en bild
av den människa, vilken jag nu blott alltför
väl visste, att jag skapat mig själv, då kom hon
en dag med glädjestrålande ögon och berättade
mig, att vår lycka skulle bli fullständig, och att
vi skulle få ett barn.
Hur denna höst gick och efter den vintern, det kan jag ej säga dig. Det är ju så, att den ena skall böta med sitt lidande för den andras lycka. Det är ju så, att den som ej förstår att söka och finna lyckan, går den förbi, och han skall endast kunna se, huru andra taga därav med fulla händer.
