Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

103

Förut hade jag emellertid lyckats att lägga band på mig, och det hade ofta förvånat mig, att Gertrud ingenting syntes märka av min förändrade sinnesstämning. När man offrar för mycket, ser du, så märker man det till sist själv, och naturen, som är sund, säger stopp för offervilligheten. Men den, för vilken man offrat, märker ingenting. Hon bara tager emot, tager med fulla händer och drömmer ej om, att hennes rikedom gör en annan fattig.

Detta var, vad Gertrud gjorde med mig. Jag såg hennes lycka växa med varje dag, som gick, och jag tänkte på, hur allt kunde hava varit, om hon blott med ett ord hade sagt mig, att jag icke var så ensam om mitt lidande, som jag trodde. Men hon tänkte aldrig ditåt. Hon trodde, att allt för mig var, som det skulle vara, endast därför att hon var lycklig. Hon anade ej, att hennes barn ännu fullständigare dödade mitt, min andes barn, mitt livs förhoppning.

Det värsta var dock, att hon dog. Du kan ej tänka dig detta. Ty jag vet, att man kallar sådant för onaturligt. Hon dog och barnet med henne. Det skedde en dag i början av april,