9
stängt den. Jag vet, att jag har stängt den. Men innan jag hinner taga mina fingrar från låset, känner jag, hur dörren glider upp, fastän min hand ännu håller i låsets handtag. Jag har icke ens vilja att hålla igen, vet blott, att den kraft, som tvingar mig att öppna, paralyserar min egen. Jag på en gång ser och känner, hur en svart, lurvig kropp passerar förbi min egen, och jag vet, att jag icke kan undfly honom. Men jag går ur rum i rum, går oupphörligt, följd av denna vålnad, som varken betraktar mig eller låter ett ljud undslippa sig, och när jag vaknar, tycker jag mig se honom försvinna genom den stängda dörr, vars nyckel ligger i min låda.
Med en besynnerlig känsla av trots ligger jag vaken och tänker på drömmen. Och jag försöker övertyga mig själv, att ingen kan svara för sina onda tankar. Jag rår icke för, att min hustru dött. Jag rår icke för, att min kärlek till henne slocknat. Den försvann en dag, när jag minst tänkte därpå, och när känslan för henne själv förbytts inom mig, då såg jag också henne och allt, vad hennes var, med andra och främmande ögon.
