XVII.
Hur länge jag sedan satt i mina tankar,
vet jag icke. Jag vet blott, att när jag åter
kom till mig själv, hade hela min överretning
försvunnit, och jag erfor en känsla av befrielse
och av lättnad, som om något i hela min tillvarelse plötsligt och oförberett hade bytt färg.
På samma gång kände jag det, som om något
främmande och nytt, på en gång svalkande och
starkt, arbetade sig fram inom mig. Jag fick
den underliga känslan av att stå inför ett nytt
skede i mitt liv; och denna känsla hade icke
karaktären av ett avgörande beslut — det var
alls icke något, som jag själv kunde eller ens
behövde göra — utan den var fylld av det
dunkla medvetandet, att på något för mig
ofattbart sätt en vändning inträtt i hela mitt öde.
Jag hade väntat, att jag efteråt skulle känna mig förbittrad mot den man, vilken jag givit ett så hänsynslöst förtroende och på
