109
samma gång satt jag och väntade, att min gamla fruktan skulle återkomma. Men intet av vad jag väntat inträffade. I stället greps jag av en underbar ro. Alla föremål omkring mig visade sig med bestämda, säkra konturer, fingo ett utseende, som på ett obeskrivligt välgörande sätt syntes mig naturligare, än vad som under en hel månad varit fallet. Jag satt i skymningen, men såg min värld klarare än på länge vid dagsljus, jag märkte, att jag längtade efter det fulla dagsljuset, som jag på länge icke hade tålt att se, i mina öron ljödo som ett milt eko av de ord, vilka jag nyss hört med en ton av obeskrivligt lågt välljud uttalas över mitt huvud — »stackars vän» — och i min själ steg som en varm våg känslan av tacksamhet mot den man, vilken uttalat dem.
Plötsligt fick jag den idén, att jag ville se ut. Och gripen av begäret att se något annat än de fyra väggarna i mitt rum, drog jag upp gardinen och märkte att det var fullmåne. Det slog mig, att jag under de föregående aftnarna icke lagt märke därtill, ehuru månen naturligtvis även då lyst lika klart som nu, medan jag i min upphetsning strövat omkring, slutande mig
