110
inom skalet av min egen bitterhet. Någonting hade brutit igenom detta skal, så att jag åter kunde se omkring mig, och med ett nästan nyfiket begär att få se stod jag i fönstret och stirrade ut över slätten.
Som om jag upptäckt, att jag i min närhet haft en vän, vilken ägt outtömliga skatter av godhet och sinnesfrid att bjuda mig, men som jag länge försummat, betraktade jag denna slätt, vilken sträckte sig så underbart vid i månens bleka majdager. En lätt dimma steg över slätten, knappast en aln över marken, som ett mjukt flor låg den över det korta gräset, ljus, oändligt ljus verkade hela denna yta, så att även den mörka skogen fick ett återsken av dess glans, blev mjuk, mildrad, nästan ljus även den. Och över hela denna tavla vilade den bleka, klara himmelen, som syntes hämta sitt ljus från denna strålande jord, vars yta den berörde vid horisonten.
Fåfängt skall jag söka att beskriva det underbara intryck, vilket åsynen av denna tavla gjorde på mig, jag, som så länge glömt, att något existerade utanför min egen pinade tillvaro. Jag stod där, till dess att jag tyckte mig
