117
finna allt det, som jag icke kunnat ge dig. Det är så underligt att säga, att jag ingenting kunnat ge dig, jag, som velat giva dig allt.
Första gången jag fick veta, att vi skulle flytta hit till denna stora stad, där allt är buller, oro och förvirring, då slog det mig som en mörk aning, att jag aldrig här skulle äga dig, som jag gjorde i Uppsala i våra små rum, där de stora träden skuggade för våra fönster. Jag var så lycklig där, Tage, min egen Tage. Jag var så lycklig, som du nog aldrig varit i hela ditt liv, så lycklig, som jag icke kunnat göra dig, och som jag gråtit över bittert många gånger, när det blivit mörkt omkring oss, och du inte längre kunde se mig. På den tiden grät jag inte, och aldrig hade jag heller vetat, vad det var att gråta. Jag grät bara ibland av glädje, när jag var ensam, därför att jag tyckte, jag var så lycklig. Men här och under det sista året har jag lärt mig det.
När jag nu skriver detta, då tycker jag nästan, att det är grymt av mig att säga dig allt det, som du kanske aldrig eljest skulle ha vetat. Men när man skall dö, vill man så gärna, att de, vilka man hållit av, skola minnas den,
