116
Du undrar väl över, alt jag så säkert kan sitta här och säga, att jag skall dö, och ibland säger jag nog också mig själv, att det kan hända, att jag inbillar mig det, och att mången före mig trott, att de skulle dö, men ändå levat. Men jag kan icke bry mig om, vad som hänt andra människor. Det tröstar mig icke, och jag tror icke därpå. Vad jag nu vet, tycker jag, att någon viskat i mitt öra, som vet det bättre än jag. På detta tror jag, och gjorde jag icke det, skulle jag aldrig kunna skriva. Men det är det underliga, att jag vet, att jag aldrig skall nå den lyckan att giva ditt och mitt barn livet.
Kan du förstå mig, när jag säger dig, att jag gläder mig åt, att detta aldrig skall ske? Jag gläder mig däråt, därför, att jag vet, att det aldrig skulle göra dig någon glädje. Du har aldrig sagt mig det, aldrig med ett ord antytt det ens, du har varit så god emot mig, du har varit min sol i livet, från första stunden jag såg dig. Ingen är som du, men jag tycker ibland, att det är så tungt att veta, att jag står dig i vägen, och att bland främmande människor, som jag inte känner och aldrig får se, skall du
