126
som hållit lyckan i min hand och klämt henne sönder mellan mina ovarsamma händer.
Härute sjunger havet sin sång. Jag går här och tänker om igen hela mitt förflutna liv. Ingenting finner jag att säga, som kan giva mig ro, och jag har aldrig försökt att försvara mig mot de anklagelser, som ingenting kan få att tystna. Men det känns inom mig, som om någonting veknade och smalt, jag trivs i denna natur, som är så växlande, ombytlig och strålande, jag tycker att jag trivs med människorna också, och jag finner dem alla så lyckliga.
Vad jag själv genomlevat kan icke berättas med ord. Men som om varje dag gåve mig något nytt, känner jag, att min hustru kommer mig närmare, träder mig nära som aldrig förr, och jag, som aldrig kunnat bedja, har förvandlat hela mitt liv till en tacksägelse, vilken på samma gång är en bön om förlåtelse. Nu, när nätterna äro ljusa, och solen endast på ett par timmar glider bort från den härliga jorden, nu tackar jag henne, för att jag en gång som man kunnat känna livets fullhet, för att jag en gång fått lära att leva. Vad som skall komma, vet jag icke. Men jag vet, att det
