127
gamla är förgånget, och att allting skall för mig bliva nytt.
Hela mitt rum är klätt med löv, och över dörren till verandan är böjd en port av två vitstammiga unga björkar. Hela huset är tyst, ingen är hemma där mera än jag. Från byn, som ligger på andra sidan om sjön, hör jag ljudet av handklaver, ibland smäller ett skott, och över den ljusa vattenytan glida lövade båtar, fulla med unga, glada människor, som skola samlas till fest.
Jag har icke kunnat gå hemifrån, och därför stannade jag här. Ensam lyssnar jag till den tystnad inom mig, vilken efterträtt stormen, och jag får det besynnerliga intrycket, att inom mig växer en tro — huru eller på vad vet jag icke — men den på en gång förintar mig och gör mig stark. Långsamt fogas de slitna delarna i mitt innersta jag samman, och alltmera sällan känner jag den pinande smärtan, som om någonting slete i fogarna.
Men som jag hör på dansens avlägsna toner, vågornas skvalp och måsarnas skrin, smälter allt detta ihop till en underlig harmoni, med vilken jag känner mig själv höra samman.
