V.
Det är egendomligt, huru fast vi äro
bundna vid andra människor och genom dem
vid hela den värld i vilken vi leva. Fritt må vi
hur mycket som helst både säga och tänka, att
vårt innersta, personliga jag angår ingen; våra
mest avgörande handlingar och levnadsöden
avhänga ej av andra; våra tankar, känslor och
meningar äro vår tillhörighet, vår och ingen
annans. Men när vi tänka så, när vi som
starkast känna denna oavhängighet, vilken borde
vara vårt väsens skydd och hålla oss upprätta i
livet, då smyger samtidigt ett lönnligt tvivel in
i djupet av vår själ, och utan att vi kunna hindra
det, lyssna vi skyggt efter den röst, som berättar
oss, vad andra tänka. Vad säger folk om oss?
Vad tänka människor? Hur döma de oss nu,
just i detta ögonblick, då vi helst skulle önska,
att ingen främmande tanke närmade sig vår
