27
dörr för att knacka på och tilltvinga sig en obehörig blick genom springan?
Besynnerligt nog har jag just under dessa dagar överraskat mig själv med den överraskande upptäckten, att jag i grund och botten finner det helt naturligt, om de, som känna mig, verkligen skulle vilja veta litet om, hur jag nu — i detta ögonblick, under dessa dagar, då allt gammalt rivs upp, då hela mitt liv kränger sig om för min själviakttagelse — lever, tänker, handlar, utvecklar mig. Det är vänner, som jag hållit mig från livet, gamla och nya bekanta, släktingar och nära anhöriga. Alla, tycker jag, flockas omkring mig, försöka se mig i ansiktet och fråga helt kallt och lugnt: »Vad gör du, min vän? Vad blir det av dig? Är du densamme som förr, eller är du det icke?»
Jag avvisar denna närgångenhet med bestämdhet. Ty jag vill icke närma mig någon och jag har beslutat, att ingen skall se in i mitt rum eller glänta på min stängda dörr. My house is my castle. Men jag erinrades på ett egendomligt sätt om just denna min tankegång, då jag häromdagen strax utan-
