29
Det är icke något synnerligen ovanligt i livet, att personer, vilka hava en djup känsla av sympati för varandra, i längden hava svårt att verkligen trivas tillsammans. Själva denna sympati innebär nämligen en själsfrändskap, så djup, att den liksom tröttar upp individerna genom att oupphörligt driva dem in på områden, där man endast undantagsvis liksom står ut att uppehålla sig. Vardagslivet har nämligen sina krav, och den människa, vilken genom sin blotta närvaro väcker inom oss allt, som heter fantasi, ande, storhetssträvan och lyckotörst, stör vårt vardagsliv. Och därför frukta vi honom, som det sägs, att Antonius fruktade Cesar.
Det är besynnerligt, att jag kan tänka härpå nu. Men med sådana människor fira vi i ungdomen livets högtidsstunder. Som jag sitter här, kan jag minnas den tid i Uppsala, då jag första gången såg denne man. Vi hade i början sökt varandra under sådana aftnar, då man känner hela livets fullhet eller tomhet fylla ens själ, och vi hade båda vetat, att vi sökte varandra just då, när människan fruktar att vara ensam med sig själv, eller när hon i överströmmande
