30
livskänsla icke kan vara det. Jag har över huvud alltid haft svårt för att söka andra, och därför var det oftast han, som sökte mig. Jag minns, att han berättade, hur ofta han gått den kända vägen uppför Karolinabacken, för att sedan från en bestämd punkt på Slottsgatan se efter, om det lyste i mitt lilla gavelfönster, varifrån man om dagen kunde se en flik av slottsbackens träd, ovanför vilka reste sig den mörka skuggan av det gamla slottet. Han påstod, att han nästan darrade av oro, att ljuset icke skulle brinna däruppe, ordentligt gick och fruktade, att se den lilla rutan mörk, som denna händelse för honom skulle ha inneburit den svåraste av alla olyckor. När han berättade detta, minns jag, att jag stundom lyssnade på honom med en känsla, som gränsade till avund. Att kunna känna så livligt, kunna gå upp så helt i en annan, glädja sig så helt åt en annans sällskap! Jag visste ju, att detta var mig en hemlighet, och att det alltid skulle förbliva så. Hans tillgivenhet smickrade mig därför icke. Den var mig en plåga, emedan jag kände obehag över att endast svagt kunna återgälda den, och jag vet, att
