VI.
Det är besynnerligt, att jag ej kommer
mig för att taga bort min hustrus porträtt från
mitt skrivbord. Det skulle göra mig lugnare,
om jag kunde taga det bort. Men jag kan icke.
Det står i skenet från lampans gröna kupa,
och hennes ögon lysa mot mina, som kunde de
tala. Gång efter annan har jag öppnat en av
skrivbordets lådor för att lägga detta porträtt
ned — på samma ställe, där jag lagt nyckeln
till min våning. Men alltid har jag skjutit till
lådan igen och låtit porträttet stå.
Jag kan helt enkelt icke bliva det kvitt, och jag har stannat inför det, grubblande, som om detta ansikte skulle kunna lösa mitt livs gåta. Den enda, som jag här ibland möter, är min städerska. Hon har varit min hustrus sköterska som barn, är ett gammalt original, som tillhör familjen, och jag har ej kunnat förmå mig att låta henne flytta till andra. Hon
