36
städar mina rum, serverar mig frukost och kväll och har för övrigt order att aldrig visa sig.
Hon avgudade min hustru, och när vi först gifte oss, kallade hon mig, på sitt naiva sätt, för »min son». Jag kan ej behandla henne som en vanlig tjänarinna, och jag känner ofta på ett pinsamt sätt, att hon betraktar mig. Det är, som om hon ville utforska mig, och ibland inbillar jag mig, att hon känner på sig, vad jag tänker. Men hon säger ingenting, ehuru jag ibland kan se, att hon har gråtit.
En afton hade jag emellertid vänt om min hustrus porträtt för att slippa se hennes ögon, som förföljde mig. När Greta kom in i rummet med frukostbrickan, satte hon först brickan ifrån sig. Sedan vände hon porträttet rätt igen och gick ut. Jag tyckte, att hon hostade på ett menande sätt, och jag blev ursinnig. Men sedan dess har jag icke försökt att rubba porträttet.
Det är besynnerligt, att när jag ser därpå, kan jag icke fatta, att Gertrud är död. Jag kan ej förstå, att det är samma kvinna, som jag sett dö inför mig, vilkens ögon jag slutit och som jag lämnat ensam bland de tusenden, vilka trängas om platsen på kyrkogårdens jord.
