45
ville det, så borde du hava förstått, att jag inte vill bli tillfrågad om orsaken. Är det nog?»
Men det var icke nog. Han satt kvar och svarade:
»Jag har icke frågat dig.»
Då brast min självbehärskning, och i vrede ropade jag till honom:
»Nej, men du har tänkt att göra det.»
Han såg förvånad på mig, som om han icke förstått mig. Men jag fortsatte:
»Jag tål ej något spioneri i vänskap.»
Jag väntade, att han skulle brusa upp. Men han frågade blott:
»Vill du, att vi skiljas på detta sätt?»
»Jag kan inte hjälpa det.»
Jag var utom mig över hans besök, utom mig över hans besynnerliga kallblodighet. Jag darrade av vrede och själsrörelse. Och det besynnerligaste av alltsammans var, att det icke ett ögonblick syntes falla honom in att personligen känna sig sårad. Han såg på mig, som man betraktar en rasande människa, vilken kommit i uppror och blint slår omkring sig, endast av begäret att slå, utan att beräkna, var eller hur slaget träffar.
