46
Jag kände ringaktningen, som låg i detta lugn, och jag satte mig med en föraktlig åtbörd vid skrivbordet, i det jag utan ett ord till förklaring vände honom ryggen. Jag hörde honom resa sig upp och gå, men jag vände mig icke om, förrän jag kom ihåg, att nyckeln var urtagen. Då sprang jag upp och stängde hårt igen dörren efter honom.
Sedan dess har jag sett honom ofta, men vi ha aldrig talats vid. Jag har mött honom ensam, liksom när jag kom i sällskap med Gertrud. Han har sett på mig från sitt bord på en restaurant, liksom jag betraktat honom från mitt. Han har varit för mig en av de tusen likgiltiga i denna värld av likgiltiga människor.
Och nu, när grämelsen slagit sin klo i mitt hjärta, kommer han åter emot mig på gatan, trycker min hand, som om ingenting hänt, och i hans ögon finns samma anspråk på rätten att störa min ensamhet, som städse väckt min förbittring.
Vad vill han mig? Är han skickad för att störa min fred? Här finns intet att störa, intet att se. Jag tror, att jag kunde hata honom.
