Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VIII.


Att vara isolerad har det med sig, att till och med den, som söker ensamheten, understundom plågas därav. En dag, när jag skulle gå hem från skolan, fick jag plötsligt lust att se andra människoansikten än dem, vilka plägade betrakta mig i skolans korridorer eller genom den stora byggningens fönster. Jag var dessutom rädd för min långa eftermiddag, och lydande en plötslig impuls, gick jag in på Du Nord för att äta middag.

Knappt hade jag kommit in i matsalen och vikit förbi glasskärmen, förrän jag befann mig ansikte mot ansikte med Kristian Sundin. Han satt vid ett av fönsterborden, var ensam som jag och hälsade. Jag var så oförberedd på hans närvaro, att jag ej ens hann samla mina tankar för att handla med överläggning. Som om jag varit under inflytande av en främmande makt, närmade jag mig honom, och när han