Den här sidan har korrekturlästs
52
med ett ord hade antytt sina avsikter, hade han hela tiden utforskat mig, förföljt mig, gjort sig till min förtrogne. Nu satt han och trodde sig ha vunnit spel, trodde mig vara överlistad. Jag kunde ha brustit i gapskratt, slagit handen i bordet och sagt honom, vilken dumbom han var. Jag fick lust att göra det. Men jag lade band på mig för att icke röja mig själv, steg i stället upp och förklarade, att jag måste gå.
Han lät sig icke bekomma. Han räckte mig helt lugnt handen till avsked, och sjudande av vrede över, hur väl han kunde behärska sig, besvarade jag hans handtryckning och gick.
