IX.
Denna afton irrade jag länge omkring på
gatorna, innan jag äntligen vågade vända om
till mitt hem. Aldrig har denna vårens ljusa,
långa aftondager plågat mig så outsägligt som
denna kväll, när jag utan mål vandrade omkring
de nybyggda kvarteren, som omgiva det hus,
där jag bodde och där jag i dag icke vågade
inträda. Gång på gång gick jag förbi min port,
emedan jag ej kunde besluta mig för att trycka
på den lilla svarta knappen, som skulle hava
öppnat vägen till mina avstängda rum. Ständigt
kom jag tillbaka, och när jag till sist gick
uppför trapporna, var jag så trött, att jag endast
med möda släpade mig fram.
När jag kom in till mig, märkte jag, hur tyst där var, och med en plågsam känsla av att vara allena tände jag lampan och fällde ned gardinerna. Det var för tidigt att gå till sängs, och jag lade mig därför på min soffa
