XII.
Jag började just med att tala om hennes
bild. Det var, som om jag med våld velat
tysta den röst, vilken varnade mig från att
fortsätta.
»Du ser på hennes porträtt,» sade jag, »och jag ser på din min, att du tänker på vår lycka. Inte ens jag kan låta bli att tänka därpå, så fort jag ser det. Men denna tanke är på det mest utsökta sätt blandad med en smärta, vilken understundom kan stegras ända till vanmäktigt raseri. Om jag nu skulle söka förklara dig, vad jag menar, fruktar jag nästan, att vad jag berättar skall synas dig innebära endast ett måttligt kvantum av lidande. För mig, som har genomgått det, kan jag dock försäkra dig, att det har varit lidande nog. Och vad lyckan angår, så är måhända detta porträtt det enda, icke blott av vad jag har kvar, utan som jag någonsin ägt.
