Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

77

Du tycker kanske att det är ohyggligt av mig att tala i denna ton om en, som är död. Och du kan ej glömma den tanken, att döden är den store försonaren! Jag säger dig, att ingenting är hemskare än det hat, som kommer, när döden rest sin obevekliga mur mellan mig och föremålet för denna marterande känsla. Du må ej tro, att denna känsla mildras av döden. Den eggas till en styrka, som står i proportion till omöjligheten att skaffa den utlopp, och den övergår till något, som nästan liknar mani. Ty själva det onaturliga, förnuftsvidriga, omänskliga i denna känsla ger den en intensitet, som jag ej tror, att vanliga lidelser kunna äga.

Hur ofta har jag icke gått här i min ensamhet, mätande mattan i mitt rum med mekaniska, uttröttade steg, gått här, timme efter timme, endast fylld av denna ohyggliga smärta, vilken gnager på hela mitt liv! Jag har grubblat över, varför hon skulle dö, just när hon dog, utan att det fanns den ringaste mening med, att hon, som hon gjorde, grep in i och rubbade hela det liv, som var mitt, som jag ville göra till mitt! Jag har tänkt och tänkt