Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

84

digare år, än vad andra pläga syssla med eller ens tänka på dylikt. Men det tjänar numera ingenting till. Den saken är död och begraven. Vad som är dött, är dött, och att tala därom, vore blott att mana ännu flera spöken i dagen.

Alltnog, så länge jag legat vid universitetet, hade jag växt fast vid tanken på de verk, vilka jag med den tidens fras i mina tankar plägade kalla mitt livs gärning. Ingen skald, ingen uppfinnare, ingen hjälte kan med mera brinnande håg hava omfattat vad jag trodde vara mitt livs mål, än vad jag hängde fast vid dessa studier, vilka syntes mig öppna oändliga synvidder över världar, dem ingen bok på jorden kunde belysa med den glans, att jag ej tyckte mig ögna en större och klarare. Du kan säga, att det var självöverskattning. Jag svarar dig djärvt: så var det icke. Det var blott känslan av en kraft, om vilken jag var så viss, att jag varken hade behov av att pröva den i förtid, eller ens att söka den lilla tillfredsställelse, som medelmåttan finner i att avlocka andra sympati för en strävan, vilken hon ännu ej gjort gällande i verkligheten.

Icke ens nu skulle jag hava vidrört denna