86
fintliga Ariadnetråd, vilken lär leda ut ur livets invecklade labyrinter. Visst är, att jag trodde mig hava funnit den, och denna tro fyllde mig med en hänryckning, vilken nu pinar mig bara att minnas.
Jag disputerade för graden, jag fick ett docentstipendium, jag gifte mig. Detta vet du. Men jag kan säga dig, att jag minns ej mera därav, eller åtminstone föga mer, än vad jag nu sagt dig. Jag kan ej säga annat, än att jag gick som i ett beständigt rus, och det förefaller mig efteråt, som om ett osynligt, mäktigt öde tvungit mig in i allt detta, vilket då föreföll mig innebära den största lycka, men som nu synes mig så avlägset, att jag knappt kan fatta, att det verkligen är jag, som upplevat det.
En enda liten scen minns jag, och jag skall försöka att berätta den, så som jag ser den i minnets halvdager. Men jag kan ändå aldrig berätta dig, vilket intryck denna lilla händelse gör på mig nu, när jag minns den.
Det var under de sista dagarna före vårt bröllop. Gertrud kom upp till mig strax efter frukosten, en timme, då hon eljest aldrig plägade besöka mig. Hon var i det yttersta upp-
