87
ror, hennes ögon buro spår av tårar, och jag hade ett intryck, som om hela hennes väsen varit i skälvning.
När hon kom in, stannade hon, så fort hon fick se mig, vid dörren, och hennes ansikte fick ett obeskrivligt plågat uttryck, vilket ögonblickligen vek för en formlig glans av lycka. Hon kastade sig om min hals och brast i en lång och hejdlös gråt.
När hon lugnat sig, dröjde det länge, innan jag äntligen kunde förmå henne att tala, och under det att hon teg, bibehöll hennes ansikte ett det mest besynnerliga uttryck av slutenhet, förvirring och på samma gång hängivenhet för min person. Det var nästan med våld, jag lyckades avtvinga henne bekännelsen, att hon drömt. Och vad hade hon då drömt? »Jag drömde,» sade hon, »att du och jag voro ensamma i ett mörkt rum, att jag trevade och trevade omkring i mörkret för att kunna finna dig. Men det var som om du icke hade velat låta dig finnas. Du vek ständigt undan mig, och jag tyckte, att du gjorde det med avsikt. Aldrig har jag känt en sådan ångest …» Det var ej långt borta, att gråten hade brutit fram
