90
som en fågel, pratade och sjöng dagarna i ända. Hennes tystnad gällde endast hennes innersta känslor — framför allt deltagandet i mitt arbete och vad som ivrigast sysselsatte mig. Talade jag om detta, eller sutto ett par vänner i vårt hem, och samtalet lämnade det vardagliga, flygande ut på de ofödda tankarnas lockande fält, då teg Gertrud och lät oss andra tala. Men jag kände det hela tiden, som hade hennes ögon sagt mig detsamma, vilket låg gömt i våra uttalade ord. Och så viss var jag i denna min mening, att det ej gick en dag, då jag ej tackade henne för detta tysta förstående.
Nu efteråt är det denna egenskap eller egenhet i hennes väsen, som allra mest försätter mig i uppror. Det är denna egenskap, som gör, att jag skulle vilja se henne igen, möta henne öga mot öga för att få mitt tvivel stillat, veta, vad denna tystnad innerst gömde.
Kan du säga mig, hur det går till, när en illusion upphör att öva sitt betagande inflytande över oss arma människor? Du kan det icke, jag vet det. Kan jag det väl själv? Kan någon människa det? Och dock borde ju jag kunna det. Ty jag har själv känt det, själv
