Hoppa till innehållet

Sida:Gamla brev (1912).djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XIV.


Kanske tycker du, det är besynnerligt, att ingenting fängslade mig så starkt vid denna flicka, som just hennes tystlåtenhet. Jag kallar henne »flicka», ty hon var en sådan, även sedan vi blivit gifta, och hon hann ingen annan period. Denna tystlåtenhet var så att säga hennes väsen, bildade hela hennes yttre jag, bakom vilket jag trodde mig kunna skymta det verkliga. Kanske bedårade det mig i så hög grad, just därför att det gav mig möjlighet att där bakom lägga in allt, vad jag själv önskade. Och det är säkert, att hennes tystnad gav vingar åt min anings fantasi.

I de två år, vi efter vårt giftermål tillbragte i Uppsala, var det denna hennes tystnad, vilken drog mig till henne, fängslade mig vid henne, utgjorde rent av kvintessensen i min lycka. Jag menar naturligtvis ej, att hon egentligen var tystlåten. Tvärtom. Hon kvittrade