»Herre gud, huru skall det gå med mig!» utbrast mannen i den styfve halsduken. Han såg gråtfärdig ut.
»Hvarför skall herrn skrämma upp den stackarn?» hviskade den gamla frun. »Vet herrn då inte hvem han är?»
»Nej! hvem är han?»
»Granberg, vet jag!»
»Granberg? Ursäkta, men hvem är då Granberg?»
»Nå, du min skapare! Det är ju brudgummen!»
Jo, det var vackert. Icke kunde jag föreställa mig, att brudgummen skulle så där utan uppsigt larfva omkring bland gästerne. Namnet hade jag glömt.
För att något lugna den arme mannen som jag skrämt upp sökte jag öfvertyga honom, att alt hvad jag sagt vore blott ett litet skämt för att pröfva brudgummens fasthet.
»Kvick karl!» sade ålderman Bredman som själf förestälde sig för mig och förklarade sig vara Granbergs gamle lärmästare och för tillfället hans brudgumsfar. Men jag kom icke riktigt under fund med hvem som vore kvick enligt åldermannens uppfattning.
Brudgummen torkade ångestsvetten ur pannan, uttryckte sin tacksamhet för att jag velat såsom marskalk hedra hans bröllop samt sin ledsnad öfver att icke kunglig sekter Modén ännu syntes till.
Jag lät honom veta, att det ingalunda kunde gå för sig, att brudgummen före vigseln ginge omkring bland gästerne.
»Men var skall jag då göra af mig?» frågade han ängsligt.
»Kom du med mig, min gosse,» sade åldermannen, »så gå vi ut och hemta litet frisk luft. Det är fan så kvaft här inne.»
