Åldermannen tog brudgummen under armen och drog af med honom. Bägge tycktes ganska nöjda med att få lufta på sig.
Ännu syntes Modén icke till. Jag lofvade, att han skulle få erfara min vrede, när han ändtligen en gång infunne sig. Han borde väl ej helt och hållet ostraffadt narra en god vän på det här sättet. Saken vore dock på det hela löjlig, tyckte jag och sökte sätta lif i gästerne, men det var ingen lätt uppgift. Begrafningsutseendet låg ännu öfver sällskapet.
Ändtligen var bruden klädd och kunde visas för den otåliga folkskaran som ständigt växte i antal. Hon såg verkligen ganska bra ut, och ett par af brudtärnorna voro ej häller att förakta. Jag kände mig ännu mer lifvad att visa mig älskvärd som marskalk, ehuru jag ensam måste upplysa brudens förevisning och fick på min lott de värsta glåporden från den näsvisa folkmängden som trängdes och knuffades för att så länge som möjligt få vara med om skådespelet och enligt gammal sed göra högljudda anmärkningar öfver bruden, tärnorna och marskalken.
Jag hade god lust att kasta ljusstaken midt i högen, men nöjde mig med att bedja herskapet så fort som möjligt aflägsna sig. Att jag icke så snart bönhördes, kan nog hvar och en förstå som själf sett eller åt minstone hört talas om, huru det gick till vid brudvisningar den tiden.
Bröllopsgården utrymdes slutligen, men först efter polisens mellankomst, och endast de bjudne gästerne återstodo. Men brudgummen och hans »far» hördes ej af.
Brudens mor, hvilken sent om sider lemnat köket för att bland gästerne fylla sina pligter som värdinna, började se orolig ut. Hon vände sig oupphörligt till
