brudgummen, men han hade icke kunnat upptäckas på hela Packartorgsgatan.
»Hvar i herrans namn är då Granberg?»
»Ja, och Bredman se’n?» tillade den gamla frun, som fortfarit att underhålla sig med presten. Det var åldermanskan själf.
»Skulle karlen kanske hafva rymt?» hviskade jag till fru Bredman icke utan en släng af samvetsoro. Jag började verkligen frukta, att jag med mina oförsigtiga yttranden om äktenskapet skrämt brudgummen på flykten.
»Rymt?» skrek åldermanskan så högt, att sorlet från de pratande och skrattande gästerne hastigt tystnade. »Herre! Bredman rymmer inte! Han har varit borgare i tretiofem år och ålderman i tio.»
»Nej, det är klart, men brudgummen?»
»Nu har jag det!» ropade åldermanskan å nyo. »Sådant nöt jag är som inte tänkt på det förut . . . Hör Pettersson, herrn som är gammal kamrat med Granberg, kan just skala upp för Sperlingens backe här och titta in på Äplet. Man skall få se, att Bredman och Granberg glömt sig kvar där.»
Den goda fruns, af pröfvad människokännedom ledda förmodan hade icke tagit miste: åldermannen och brudgummen träffades ganska riktigt på Äplet, en på den tiden mycket känd källare i hörnet af Riddaregatan och Nybrogatan,
»Hå, hå, vi träffade så många bekanta där uppe hos Selenius, och alla ville de dricka ett glas med Granberg på hans hedersdag,» ursäktade sig åldermannen, hvilken tycktes något sväfvande på målet. »Jag höll på att ta dem med mig, hela sällskapet, hit till bröllopet, men, gud bevar’s, de skulle krusa för att de inte hade några svarta kläder.»
