mig som nyss förut förestälts för henne och ville, att jag skulle göra reda för hvart Granberg och åldermannen tagit vägen. Jag var om den saken lika okunnig som om vännen Modéns vistelseort.
På det gästernes tålamod icke skulle duka under, bjöd svärmor omkring förfriskningar i täta omgångar, och den starka punschen, svärmors egen brygd, gjorde snart sin verkan. Den högtidliga stelheten mjuknade redan vid första glaset. Begrafningsuttrycket försvann. Efter några glas tycktes man hafva mycket roligt. Sällskapets manlige medlemmar tände de dem erbjudna kritpiporna och voro snart betydligt högljudda i rökmolnen.
Bruden hade efter förevisningen stannat bland gästerne. Då jag sökte göra några föreställningar däremot, utropade värdinnan:
»Se så, sjäpa sig inte nu, kunglig sekter! Hvarför skall tösen sitta för sig själf och ha tråkigt?»
Jag lät saken hafva sin gång, hjälpte värdinnan att uppmana gästerne till flitigt anlitande af glasen och log inom mig åt hela bröllopet.
En ung bodkvist, en riktigt »gentil» herre, slösade artigheter på bruden, men hon kastade längtande och oroliga blickar till dörren.
Hvart hade brudgummen tagit vägen?
Gästerne tycktes föga bekymra sig om festens anledning. De hade roligt för tillfället och tänkte ej vidare på brudgummens frånvaro. Frun i huset började dock frukta, att den af henne med mycken möda och omsorg samt kanske äfven stor konstfärdighet tillagade aftonmåltiden skulle taga skada af ett längre dröjsmål. Hon förtrodde mig sina bekymmer i det afseendet. Ett par gånger hade hon skickat ut för att se efter
