arftagare till en stor, gammal och väl känd grosshandlarfirma.
»Det har Mäcklin rätt uti,» anmärkte den lilla, af flertalet undertryckta motståndsflocken som trodde sig hafva fått en bundsförvandt i grosshandlaren.
»Å, kvinnan börjar tro sig i stånd att uträtta hvad som hälst,» fortfor Mäcklin. »Björk och Rapin må ursäkta, om jag tilltror henne att möjligtvis kunna skrifva vers eller måla en tafla eller något sådant där som inte hör till det praktiska, till lifvets allvar . . .»
»Hm, hm!» hördes från skalden och målaren.
»Ursäkta, mine herrar, men jag sade lifvets allvar och jag upprepar det. Jag är en praktisk man och bryr mig inte om något annat än det reela, det som man kan köpa och sälja, sälja med vinst förstås. Detta är väl mannens uppgift, så snart det gäller att göra affärer i stort. En kvinna kan hålla mjölkmagasin eller modehandel, stå i cigarrbod, sälja fisk eller parfymer, med ett ord vara krämerska; det hinner hon möjligtvis till, men är fråga om verkliga affärer, då är det slut med hennes förmåga. Där har mannen, uteslutande han, sitt område. Han ser sakerna i stort, fattar handeln i dennes verldshistoriska betydelse, i hans höga civilisatoriska . . . det var fan hvad jag blir torr i halsen; låt oss få in en butelj till . . . i hans höga civilisatoriska uppgift, något som qvinnan med sitt småaktiga räknande aldrig begriper. Det är därför som jag finner det både ömkligt och löjligt, när jag ser att unga damer nu börja söka platser på handelskontor och äfven få sådana. Hvad tusan skola de göra där? Herre gud, äfven kvinnan kan behöfva förtjäna pengar, det medger jag, men då kan hon ju nu lika väl som förr bli guvernant, brodera eller sy linnesöm. Det är något som hon förstår,
