Nordenflycht? En tokig människa. Och fru Lenngren som fått ett så berömdt namn! Hon skref rätt näpen prosa i bunden form, det är sant, men skaldekonst kände hon inte till. Ej kan hon jämföras med Tegnér, inte ens med Böttiger . . . Hvad sa’? Jag skulle tro, att jag har rätt. Hade Georg Sand gjort sig namnkunnig, om hon inte lupit från man sin och gått i karlkläder? Vilja kvinnorna uträtta något som höjer dem öfver det hvardagliga, så taga de manliga kläder på sig, men då visa de också sin rätta otymplighet i det stora, det fria och upphöjda.»
»En kvinna kan väl få kläda sig huru hon vill,» hördes en rädd påminnelse.
»Hon kan så fan häller,» förklarade skalden med mycken hetta. »I kjortlar måste hon uppträda, de må nu vara vida eller snäfva, långa eller korta, hälst långa, om hon inte har vackra fötter.»
»Sven har rätt, tio tusen gånger rätt,» förklarade Rapin, den unge målaren. »Men nu vill jag föreslå en skål för kvinnan. Det är en gammal, ridderlig sed att dricka kvinnans skål. Hon är lifvets blomma, naturens fagraste ros, mänsklighetens strålande sol, den dyrkansvärda varelse som aldrig skall sakna vår hyllning, så länge hon stannar inom det område som gud själf anvisat henne, en prydnad för hemmet och för mannen. Kvinnans, den sanna kvinnans skål, mine herrar!»
Skålen dracks med gamman, och skalden förklarade, att målaren hade omisskänliga skaldeanlag.
»Så skulle en kvinna aldrig kunnat tala,» tillade han och lät Rapin fylla på glasen.
»Ja, herrarne ha uppehållit sig blott vid kvinnans olämplighet för idkande af skön konst, men det gifves så många andra områden i lifvet, där hon börjar tro sig vara lämplig,» sade en ung köpman i sällskapet,
