»Visst ämnar jag det, i fall någon förläggare vill köpa hvad jag skrifver,» svarade fästmön.
Då slog Björk genast upp förlofningen. Det var med krossadt hjärta, såsom han själf försäkrade, och han viste att han gjorde inte blott sig själf, utan äfven den förra fästmön olycklig, men det kunde icke hjälpas. Han afskydde blåstrumpor, såsom han kallade alla författarinnor. Vers skref han själf, och det behöfde icke hans hustru göra. Hon skulle se till, att skaldens strumpor och skjortor vore i godt skick samt att han kunde egna sig åt andens verksamhet och ej plågas af det lekamliga lifvets omsorger. Det vore hennes uppgift.
»Sådana kunna skalderna vara,» tillade den som förtäljde tilldragelsen.
»Men jag tviflar, på att han riktigt älskade henne,» anmärkte en annan.
Tviflet torde dock hafva varit obefogadt. Sven Björk var nog mäktig af en sann och djup känsla, och med en sådan var det omöjligt att icke hysa verklig kärlek till den förträffliga flicka som han valt till sin brud. Men fördomens makt är starkare än till och med kärlekens.
Visst är, att Sven Björk efter den dag då han slog upp sin förlofning aldrig var glad mera. Han diktade blott sorgsna stycken. Hans författarskap, liksom hans personlighet, andades djupt svårmod. Efter ett par år friade han åter till samma flicka. Om detta skedde, emedan han funnit sig hafva orätt i sin fördom, eller i hopp att kunna rycka sin hustru från författarskapet, därom kommo hans vänner aldrig till någon visshet.
Hans förnyade frieri lyckades icke. Den öfvergifna fästmön hade under de två åren haft flere friare, men afvisat dem alle. Hon led af sin skilsmässa från Björk
